24.2.2005

Processuellt avgörande

Med stöd av 30 kap. 18 § rättegångsbalken lämnar Högsta domstolen statsåklagarens komplettering av 16.8.2004 till dennes yttrande av 30.6.2004 obeaktad, eftersom det inte finns synnerligt skäl att beakta denna.

Med stöd av ovan nämnda paragraf beaktar Högsta domstolen på synnerligt skäl de tilläggsutredningar som A, B och C självmant insänt 7.5.2004 och 31.8.2004.

Avgörande i huvudsaken

Skäl

Bakgrund

1. Ålands landskapsstyrelse (nedan landskapsstyrelsen) har 10.7.1996 med stöd av landskapslagen om lotterier (10/1966) beviljat PAF tillstånd att på försök bedriva spelverksamhet på Internet. Landskapsstyrelsen har 13.6.1997 på anhållan av PAF beslutat förlänga tillståndet att gälla t.o.m. 31.12.2002. Inom landskapet Åland har PAF sålunda haft ett giltigt tillstånd att föranstalta penningspel på Internet.

2. Med stöd av landskapsstyrelsens tillstånd har PAF 3.12.1999 inlett spelverksamheten på Internet, där PAF erbjudit spelen Långrad, Resultatvad, Vinnar- och specialvad, Kombinationsvad och Casino. Spelet Casino är ett penninglotteri. De övriga spelen gäller vadhållning.

3. PAF har för första gången presenterat sin spelverksamhet på Internet för den finska allmänheten utanför Åland genom att sektionen PAF Online 3.3.2000 ordnat ett informationstillfälle för massmedia i Helsingfors.

Åtalet och svarandenas ståndpunkt

4. På grund av att PAF 3.3.2000 aktivt börjat utbjuda lotterier till spelare förutom i landskapet Åland även i övriga Finland, nedan riket, genom att massivt marknadsföra lotterier och genom att översätta internetsajten till finska, har PAF enligt statsåklagaren olovligen anordnat lotterier i riket och A och hans medparter gjort sig skyldiga till lotteribrott där. Enligt statsåklagaren har brottet pågått från och med 3.3.2000 oavbrutet till och med dagen före huvudförhandlingen i tingsrätten, dvs. 3.10.2001.

5. Svarandena har bestridit åtalet. Svarandena har dels hävdat att rekvisitet för lotteribrott inte uppfyllts eftersom den verksamhet som avses i åtalet inte utgjort något olovligt föranstaltande av lotteri, dels har de ansett att EG-rätten innebär att straffstadgandena i vart fall inte kan tillämpas i målet, dels har de åberopat den straffrättsliga legalitetsprincipen som hinder mot att svarandena kunde anses ha gjort sig skyldiga till lotteribrott. Vidare har svarandena hävdat att deras handlande inte varit uppsåtligt och att det i vart fall föreligger en sådan förbudsvillfarelse som innebär att deras gärningar inte kan anses straffbara.

Stadgandena om lotteribrott

6. Enligt 1 § 1 mom. rikets lotterilag (491/1965), nedan gamla lotterilagen, får lotteri i riket föranstaltas endast med tillstånd av myndighet. Av 1 § 2 mom. gamla lotterilagen framgår att det som i lotterilagen stadgas om lotteri gäller även vadhållning och penninglotteri. Motsvarande stadganden ingår i 3 § 1 och 2 punkt och 6 § 1 mom. rikets nya lotterilag (1047/2001), nedan nya lotterilagen, som trätt i kraft 1.1.2002.

7. Enligt 6 § 1 mom. gamla lotterilagen skall den som olovligen föranstaltar lotteri, för vilket myndighets tillstånd erfordras, dömas till straff för lotteribrott. I samband med stiftandet av den nya lotterilagen intogs motsvarande straffstadgande i 17 kap. 16 a § strafflagen (1051/2001).

8. Statsrådet är den myndighet som i riket beviljar tillstånd för penningspel (3 § 1 mom. tippningsförordningen, 241/1993, utfärdad med stöd av gamla lotterilagen; 11 § 4 mom. nya lotterilagen). För penninglotteri och vadhållningspel beviljas tillståndet som ensamrätt, så att endast ett tillstånd ges åt gången. Detta tillstånd har beviljats Oy Veikkaus Ab som alltså har ensamrätt att i riket anordna penninglotteri och vadhållningspel.

Frågeställningen med hänsyn till rekvisitet för lotteribrott

9. Med anledning av åtalet och det som svarandena anfört prövar Högsta domstolen först frågan om rekvisitet för lotteribrott uppfyllts.

10. Som framgått ovan förutsätter lotteribrott enligt rikets lagstiftning att ett lotteri anordnats olovligen. Lotteriet skall alltså ha anordnats i riket utan att vederbörande har ett tillstånd som avser eller omfattar verksamheten. Högsta domstolen konstaterar att såväl ett tillstånd beviljat av riksmyndighet som ett tillstånd beviljat av landskapsmyndighet är geografiskt avgränsat. Ett tillstånd enligt landskapslag är beviljat med avseende på anordnandet av lotterier inom landskapet, medan ett tillstånd enligt rikets lagstiftning är beviljat med avseende på anordnandet av lotterier i riket.

11. PAF innehar ett tillstånd som beviljats av en landskapsstyrelsen med stöd av landskapslag och med avseende på landskapet. Däremot innehar PAF inget med stöd av rikets lotterilag beviljat tillstånd för sin penningspelverksamhet. Ett sådant tillstånd med avseende på riket innehas endast av Oy Veikkaus Ab. För att avgöra om svarandena har gjort sig skyldiga till lotteribrott i riket måste man därför i första hand ta ställning till om PAF skall anses ha anordnat lotterier i riket.

Frågan om anordnande av lotteri i riket

12. Svarandena har bestridit att PAF föranstaltat något lotteri i riket. Till stöd för denna ståndpunkt har svarandena åberopat att spelservern samt PAF:s ledning och administration varit belägna på Åland och att alla beslut angående spelverksamheten på Internet sålunda fattats på Åland. Svarandena har även ansett att publicerandet och spridandet av reklammaterial eller översättandet av PAF:s internetsajt till finska inte kan anses utgöra ett led i föranstaltande av lotteri.

13. I lagen definieras inte vad som avses med anordnande av lotteri. Varken den nya eller den gamla lotterilagen innehåller några specialbestämmelser angående spel via Internet. I regeringens proposition till 17 kap. 16 a § i strafflagen (prop. 197/1999 rd s. 153) konstateras att lotterier kan anordnas på flera olika sätt. Vidare anförs det att försäljning av lotter i någon form alltid hör till anordnande av lotteri och att brottsrekvisitet för lotteribrott således uppfylls i och med att försäljningen av lotter inletts. Varken av lagen eller av förarbetena framgår heller uttryckligen vad som närmare skall krävas för att ett lotteri skall anses ha föranstaltats i riket.

14. Högsta domstolen konstaterar inledningsvis att frågan om ett lotteri kan anses ha anordnats i riket måste bedömas med beaktande av lotterilagens allmänna uppläggning och syfte samt straffstadgandets funktion i sammanhanget. Som nämnts i avgörandet HD 2001:38 ger de sociala aspekter som ligger till grund för lotterilagstiftningen såväl verksamheten som regleringen en särprägel som skiljer dem från rent kommersiell, på konkurrensen mellan företagare baserad verksamhet och dess reglering. Enligt såväl den gamla som den nya lotterilagen har rätten att bedriva penningspelsverksamhet begränsats. Detta har skett genom att ett tillståndssystem som bygger på ensamrätt införts. Syftet med straffstadgandet om lotteribrott är att upprätthålla de ifrågavarande begränsningarna och att skydda den ensamrätt som grundar sig på tillstånd. Frågan om vad som utgör anordnande av lotteri och var anordnandet skall anses äga rum måste således bedömas med hänsyn till att regleringen går ut på att endast den verksamhet för vilken rikets myndighet beviljat tillstånd skall vara tillåten i riket, medan all annan motsvarande verksamhet skall vara utesluten. Den frågeställning som aktualiseras vid tillämpningen av rekvisitet för lotteribrott avviker därmed från en situation där det t.ex. gäller att bedöma var en viss verksamhet skall anses vara lokaliserad när det råder frihet att bedriva sådan verksamhet. I föreliggande sammanhang är det i motsats till sådana sammanhang fråga om att tolka innebörden av den förbudsreglering som upprätthålls genom straffstadgandet om lotteribrott.

15. Att föranstalta lotteri med hjälp av Internet förutsätter visserligen att en därtill nödvändig datateknisk utrustning införskaffas samt placeras och upprätthålls någonstans. Vidare måste verksamheten administreras någonstans. I det aktuella fallet är spelservern belägen på Åland, där även PAF:s ledning och administration har sitt säte. Enbart dessa omständigheter kan i detta sammanhang emellertid inte tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av om PAF skall anses ha anordnat lotteri även i riket.

16. Det är ostridigt att PAF från 3.3.2000 och speciellt under sommaren 2000 massivt marknadsfört sina Internet-spel i riket på det sätt som framgår av tingsrättens dom. PAF har till exempel organiserat en större annonskampanj i dagstidningar som utkommer i omfattande upplagor i riket, utsänt direktreklam i form av broschyren "PAF ON LINE" till 30 000 hushåll i riket, samt vid tillfällen som drar stor publik genomfört busskampanjer under vilka man genom att utdela värdekuponger på 50 marka inbjudit besökare till kampanjbussen för att spela PAF Online. Genom att översätta internetsajten till finska har PAF bidragit till att finska spelare i riket beretts praktiska möjligheter att delta i spel på Internet. PAF har sålunda medvetet inriktat sig på spelmarknaden i riket.

17. Dessutom måste man beakta att spelverksamheten förutsätter penningtransaktioner. I målet är det ostridigt att speldeltagandet förutsatt registrering med tanke på erläggandet av spelavgifter och mottagandet av spelvinster. Registreringen har varit möjlig endast om spelaren haft en finsk personbeteckning samt ett bankkonto i en finsk bank med sådant datoriserat betalningssystem genom vilket medel kunnat överföras från spelarens bankkonto till ett spelkonto som öppnats för honom hos PAF. Ifrågavarande internetspel har således organiserats på ett sådant sätt och genom sådana arrangemang som utvisar att den marknad verksamheten riktats in på uttryckligen har varit riket och inte till exempel Sverige, även om internetsidorna fanns tillgängliga också på svenska. Fram till 31.7.2001 har sammanlagt ungefär 31 000 kunder registrerat sig som spelare vid de aktuella spelen. Enligt den adress spelarna uppgivit vid registreringen har ungefär 29 800 av dessa varit bosatta i riket och ungefär 1 000 på Åland.

18. Upprätthållandet av en spelserver har således inte i sig varit tillräckligt för utnyttjandet av spelen, utan förutsättningarna för att delta i spelen i riket har skapats genom ovannämnda, klart marknadsspecifika åtgärder. Som resultat av dessa målinriktade handlingar och arrangemang har PAF aktivt skapat en spelaktivitet i riket som strider mot lotterilagens grundläggande reglering, enligt vilken sådan aktivitet i riket skall bedrivas med ensamrätt av den som erhållit vederbörligt tillstånd av rikets myndighet. Föranstaltande av penningspel på Internet kan i detta avseende jämföras till exempel med försäljning av lotter per post, varvid det avgörande för att rekvisitet för lotteribrott skall vara uppfyllt inte heller kan anses vara huruvida avsändaren befunnit sig på rikets territorium eller utanför det.

19. Med hänsyn till det ovan anförda anser Högsta domstolen att även om spelservern varit belägen utanför riket och administrationen av spelen likaså ägt rum utanför riket måste PAF:s åtgärder i syfte att möjliggöra och främja speldeltagande i riket anses innebära att PAF föranstaltat lotteri i riket.

Legalitetsprincipens inverkan på bedömningen av straffbarheten

20. Svarandena har ansett att eftersom Internet inte har beaktats i lagstiftningen skulle det strida mot den straffrättsliga legalitetsprincipen att tolka begreppet "anordna" så, att internetspel anses föranstaltade på den ort till vilken spelen utbjuds. I straffrättsligt hänseende måste rekvisitet "föranstalta" enligt svarandena ges den betydelse som i språkligt hänseende skall förstås med begreppet, och som varit avsedd vid stiftandet av det aktuella lagrummet.

21. Enligt 3 kap. 1 § strafflagen (515/2003) får en person betraktas som skyldig till ett brott endast på grund av en gärning som uttryckligen var straffbar enligt lag när den begicks. Av denna s.k. legalitetsprincip följer inte att det skulle vara otillåtet att slå fast innebörden av brottsrekvisit genom tolkning. Tvärtom är en tolkning av lagtext ofrånkomlig också vid tillämpningen av straffstadganden, eftersom de uttryck som lagstiftaren använt alltid fordrar tolkning och det ankommer på tillämparen att avgöra om en konkret gärning motsvarar en gärningstyp som beskrivs i lagen (så även RP 44/2002 rd s. 34). I rättspraxis har det ansetts såväl nödvändigt som berättigat att tolka de begrepp som använts i brottsrekvisit, under förutsättning att resultatet överensstämmer med avsikten med det skydd som framgår av brottsrekvisitet och som eftersträvats med straffhotet, och att resultatet är rimligen förutsebart för gärningsmannen (se t.ex. HD 2002:11 och HD 2004:46).

22. Lotterier kan anordnas på flera olika sätt. Att anordna lotteri är således inte något entydigt begrepp. Dess innebörd måste nödvändigtvis bedömas med hänsyn till de konkreta omständigheterna. Som redan nämnts har upprätthållandet av en spelserver inte i sig varit tillräckligt för utnyttjandet av de spel som PAF bjudit ut genom Internet, utan förutsättningarna för speldeltagande i riket har skapats genom sådana klart marknadsspecifika åtgärder som nämnts under punkterna 16 - 17 ovan. Att ett sådant handlande anses utgöra föranstaltande av lotteri i riket kan inte anses vara i strid med legalitetsprincipen. Något hinder mot att tillämpa stadgandena om lotteribrott i detta fall föreligger således inte.

EG-rättens inverkan på bedömningen av straffbarheten

23. Svarandena har hävdat att den ensamrätt som Oy Veikkaus Ab innehar med stöd av lotterilagen strider mot fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (nedan EG-fördraget) såsom det numera tolkats av Europeiska gemenskapernas domstol (nedan EG-domstolen). Svarandena har i synnerhet hänvisat till EG-domstolens avgörande i målet Piergiorgio Gambelli m.fl. (dom 6.11.2003, C-243/01). I detta förhandsavgörande har EG-domstolen med anledning av en begäran från en italiensk domstol konstaterat bl.a. att i den mån myndigheterna i en medlemsstat lockar och uppmuntrar konsumenter att delta i lotterier, hasardspel eller vadhållning i syfte att stärka statskassan, kan myndigheterna i denna medlemsstat inte åberopa att hänsyn till den allmänna samhällsordningen gör det nödvändigt att begränsa spelmöjligheterna, för att motivera sådana åtgärder som var föremål för bedömning i det nationella målet. Med hänsyn till att Oy Veikkaus Ab är ett statsägt bolag som enligt svarandena årligen satsar ca 13 miljoner euro på marknadsföringen av sina lotterier och spel och således uppmuntrar konsumenterna att delta i dessa har svarandena hävdat att EG-domstolens ovannämnda ställningstagande innebär, att det inte föreligger sådana grunder som enligt EG-rätten kan rättfärdiga upprätthållandet av ensamrätten. Svarandena har framfört att statsmaktens syfte att undvika sociala olägenheter är underställt det verkliga syftet, nämligen att stärka statskassan. Vidare har svarandena hävdat att den ensamrätt som Oy Veikkaus Ab innehar strider mot EG-rätten på grund av att den är diskriminerande. I detta sammanhang har svarandena hänvisat till EG-domstolens avgörande i målet Lindman (dom 13.11.2003, C-42/02). Enligt svarandena leder EG-rättens senaste utveckling således till att åtalet måste förkastas.

24. Beträffande EG-rättens inverkan på bedömningen av de rättsliga grunderna för åtalet konstaterar Högsta domstolen för det första att regleringen av penningspel inte är ett område där harmoniserande lagstiftningsåtgärder vidtagits på gemenskapsnivå. På detta område är det enbart fråga om sådana rättsverkningar som följer direkt av EG-fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och friheten att tillhandahålla tjänster. Åtalet gäller en verksamhet som bedrivits för ett i landskapet Åland grundat och etablerat samfunds räkning till den del verksamheten riktats till rikets territorium. Svarandena i föreliggande mål är således inte personer som i detta sammanhang utnyttjat den frihet att tillhandahålla tjänster över gränsen mellan skilda medlemsstater som garanteras i artikel 49 EG-fördraget. Sagda artikel är således inte tillämplig på de konkreta omständigheterna i målet, eftersom åtalet gäller tillhandahållande av tjänster inom Finland av ett inhemskt, åländskt samfund. De bestämmelser i EG-fördraget som är relevanta med hänsyn till regleringen av penningspel har inte någon direkt inverkan på det sätt på vilket sådan verksamhet får regleras i rent interna relationer inom Finland.

25. Svarandena har emellertid framhållit, i och med att de ansett lotterilagens stadganden om ensamrätt och lotteribrott vara i strid med EG-fördraget, att det vore ohållbart att påstå att situationen borde vara en annan för PAF:s del på grund av att dess verksamhet bedrivs ifrån Åland. De invändningar som svarandena framfört kan därmed uppfattas så, att EG-fördraget enligt deras uppfattning innebär ett hinder mot upprätthållande av den ensamrätt som innehas av Oy Veikkaus Ab och att detta i sin tur också skulle leda till att straffstadgandena om lotteribrott inte heller kunde tillämpas på svarandena, även om det i deras fall inte är fråga om sådana gränsöverskridande tjänster som skyddas genom artikel 49 EG-fördraget. Högsta domstolen har således tolkat svarandenas ståndpunkt så, att eftersom Oy Veikkaus Ab:s ensamrätt enligt svarandenas uppfattning numera inte kan upprätthållas i förhållande till någon som har rätt att åberopa artikel 49 EG-fördraget, anser svarandena att sagda ensamrätt inte heller kan skyddas i förhållande till dem, och att stadgandena om lotteribrott med andra ord inte alls kan tillämpas, åtminstone inte på någon som erbjuder spel genom Internet. Då svarandena således indirekt synes härleda sin ståndpunkt från artikel 49 EG-fördraget konstaterar Högsta domstolen med hänsyn till förhållandet mellan EG-rätten och Oy Veikkaus Ab:s ensamrätt följande:

26. EG-domstolen har i ett flertal avgöranden haft att ta ställning till frågor som gällt förenligheten av olika medlemsstaters nationella regler om lotteri- och penningspelsverksamheten med EG-fördraget (särskilt dom 24.3.1994 i mål C-275/92, Schindler, REG 1994, s. I-1039; dom 21.9.1999 i mål C-124/97, Läärä m.fl., REG 1999, s. I-6067; dom 21.10.1999 i mål C-67/98, Zenatti, REG 1999, s. I-7289; samt den ovannämnda domen i målet Gambelli). Det står klart att nationell lagstiftning som begränsar rätten att bedriva sådan verksamhet innebär en inskränkning av fri rörlighet för tjänster. Frågan gäller om inskränkningarna är tillåtna på grund av de undantag som framgår av fördraget eller på grund av de principer som enligt EG-domstolens praxis tillämpas för att avgöra om inskränkningar i den fria rörligheten är förenliga med fördraget.

Påståendet om otillåten diskriminering

27. Beträffande svarandenas invändning om att systemet med ensamrätt strider mot EG-rätten på grund av att det innebär en otillåten diskriminering konstaterar Högsta domstolen att detta argument inte finner stöd i EG-domstolens avgöranden. Den ståndpunkt som intagits av EG-domstolen i etablerad rättspraxis är, att en statlig åtgärd genom vilken ett inhemskt företag beviljas ensamrätt och som innebär en begränsning i förhållande till alla andra än innehavaren av monopolet, oberoende av om de är etablerade i samma medlemsstat eller någon annan medlemsstat, anses vara en begränsning som är tillämplig utan åtskillnad. Huruvida begränsningen är tillåten avgörs således enligt de grunder som gäller begränsningar av detta slag och inte enligt de undantagsgrunder som gäller i fråga om diskriminerande begränsningar. Denna ståndpunkt framgår även av domen i målet Läärä m.fl., som uttryckligen gällde den finska lotterilagen. EG-domstolen konstaterade i domen att en sådan lagstiftning som den finska, genom att förbjuda alla andra än innehavaren av tillståndet att bedriva verksamheten i fråga, inte innebär någon diskriminering på grund av nationaliteten och berör på samma sätt aktörer som kan vara berörda av en sådan verksamhet, oberoende av om de är etablerade i Finland eller i någon annan medlemsstat (punkt 28 i domen).

28. I målet Gambelli gällde EG-domstolens uttalanden om diskriminering något annat, nämligen de kriterier som enligt den i målet aktuella italienska lagstiftningen uppställts som villkor för deltagande i ett anbudsförfarande. Enligt domstolen skall de inskränkningar som de italienska bestämmelserna föreskriver rörande anbudsförfarandet tillämpas utan åtskillnad, på så sätt att de skall tillämpas på samma sätt och med samma kriterier på de operatörer som är etablerade i Italien som på dem som befinner sig i andra medlemsstater (punkt 70 i nämnda dom). De regler och grunder som tillämpats vid beviljandet av den ensamrätt som Oy Veikkaus Ab innehar är inte relevanta med hänsyn till huruvida lotteribrott föreligger i detta fall. I målet Lindman var det likaså fråga om en annan typ av frågeställning, nämligen det sätt på vilket en lotterivinst skall behandlas i inkomstbeskattningen av den som deltagit i ett lotteri. Ingendera av de domar som svarandena åberopat är således relevant som stöd för argumentet om otillåten diskriminering. Andra argument som skulle utvisa att EG-domstolen numera frångått den ståndpunkt i fråga om diskriminering som bl.a. framgår av den ovan citerade domen i målet Läärä m.fl. har inte framförts.

Påståendet om att ensamrätten i övrigt inte är förenlig med EG-rätt

29. Enligt EG-domstolens etablerade rättspraxis krävs att sådana nationella bestämmelser som innebär en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster och som är tillämpliga utan åtskillnad endast kan godtas, om de är berättigade på grund av tvingande skäl med hänsyn till allmänintresset, är ägnade att bidra till förverkligandet av det avsedda syftet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet. I den rättspraxis som särskilt gällt regleringen av lotterier och andra penningspel har domstolen betonat att de nationella myndigheterna skall ges ett tillräckligt utrymme för skönsmässiga bedömningar när det gäller hur omfattande skydd som skall säkerställas (punkt 61 i domen i målet Schindler, punkt 35 i domen i målet Läärä m.fl). Vidare har EG-domstolen ansett att en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster är tillåten endast om den verkligen tjänar syftet att minska spelmöjligheterna och om finansieringen av sociala aktiviteter genom uttag på intäkterna från tillåtna spel endast utgör en accessorisk positiv konsekvens och inte det verkliga syftet med den restriktiva politik som förs (punkt 36 i avgörandet Zenatti och punkt 62 i avgörandet Gambelli).

30. Det system som föreskrivs i den finska lotterilagstiftningen och som bygger på tillstånd och ensamrätt för särskilda typer av spel har uttryckligen varit föremål för EG-domstolens bedömning i målet Läärä m.fl. I det målet var det fråga om ensamrätten beträffande spel på penningautomater. EG-domstolen slog fast att fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den finska lagstiftningen, enligt vilken ett enda samfund under offentlig kontroll - i det fallet en offentligrättslig förening - har ensamrätt att bedriva penningspelsverksamhet, med beaktande av de allmännyttiga ändamål som ensamrätten grundas på. Eftersom samma lagstiftning reglerar såväl spel på penningautomater som sådana spel för vilka ensamrätten innehas av Oy Veikkaus Ab måste man utgå från att rättsläget är motsvarande också beträffande den sistnämnda ensamrätten. Någon anledning att ifrågasätta den grundläggande bedömning som EG-domstolen redan gjort i fråga om den finska lotterilagen, enligt vilken det finska systemet med ensamrätt ansetts vara förenligt med EG-fördraget, föreligger inte.

31. EG-domstolens dom i målet Gambelli ändrar inte denna slutsats, eftersom de omständigheter som var föremål för bedömning i det målet var annorlunda. Gambelli-målet gällde åtal mot personer som i egenskap av förmedlare skapade förutsättningar för konsumenterna i en viss medlemsstat att genom Internet delta i penningspel erbjudna av ett företag i en annan medlemsstat. Målet gällde inte bedömningen av en situation där ett företag i en viss medlemsstat skulle ha inriktat sin verksamhet på spelmarknaden i en annan medlemsstat där ifrågavarande penningspel bedrivs med stöd av ensamrätt. Domen i målet Gambelli ger inte anledning till en sådan slutsats att det - i motsats till vad som framgår av domen i målet Läärä m.fl. - inte längre vore tillåtet enligt artikel 49 EG-fördraget att tillämpa och genom straffstadganden upprätthålla en sådan ensamrätt som innehas av Oy Veikkaus Ab, eller att det inte vore tillåtet att genom straffstadganden skydda en sådan ensamrätt mot penningspelsverksamhet som på motsvarande sätt som i detta fall är inriktad på den genom ensamrätt skyddade marknaden.

32. Det är således endast fråga om domen i målet Gambelli oavsett de olika omständigheterna innehåller några ställningstaganden som skulle innebära en sådan ändring i rättsläget att de kunde anses relevanta med hänsyn till den bedömning som EG-domstolen i målet Läärä m.fl. redan gjort angående den finska lotterilagen. Till den delen kan först konstateras att ingenting i domen i målet Gambelli tyder på att EG-domstolen skulle ha frångått de tolkningar som framgår av domstolens tidigare avgöranden i mål som gällt regleringen av penningspel. Av domen framgår att det snarare är fråga om vissa preciseringar i de kriterier som tillämpas vid bedömningen av nationella åtgärders förenlighet med fördraget. Således har EG-domstolen anfört att även om domstolen, i domarna Schindler, Läärä m.fl. och Zenatti, har medgett att inskränkningar i anordnandet av spelverksamhet kan vara berättigade på grund av tvingande hänsyn av allmänintresse, såsom skyddet av konsumenter och för att förhindra bedrägerier och att medborgarna lockas till överdrivna spelutgifter, måste de restriktioner som grundas på sådana hänsyn, och på nödvändigheten att förhindra att ordningen i samhället störs, vara ägnade att säkerställa förverkligandet av dessa målsättningar på så sätt att dessa inskränkningar skall bidra till att begränsa vadhållningsverksamheten på ett sammanhängande och systematiskt sätt (punkt 67 i domen i målet Gambelli).

33. Enligt EG-domstolen ankommer det på nationella domstolar att bedöma huruvida den nationella lagstiftningen, mot bakgrund av dess konkreta tillämpning, verkligen svarar mot målsättningar som kan rättfärdiga den, och huruvida de inskränkningar som den föreskriver inte framstår som oproportionerliga i förhållande till dessa målsättningar (punkt 75 i nämnda dom). Beträffande den finska lagstiftningen om penningspel är situationen emellertid den, att en sådan grundläggande bedömning redan gjorts av EG-domstolen själv i dess tidigare avgörande i målet Läärä m.fl. Omständigheterna i det nu föreliggande målet föranleder inte Högsta domstolen att göra någon ny sådan prövning.

34. Svarandena har särskilt hänvisat till punkt 69 i domen i målet Gambelli, av vilken det framgår att i den mån myndigheterna i en medlemsstat lockar och uppmuntrar konsumenter att delta i lotterier, hasardspel eller vadhållning i syfte att stärka statskassan, kan myndigheterna i denna medlemsstat inte som motivering för ett system med ensamrätt åberopa att hänsyn till den allmänna samhällsordningen gör det nödvändigt att begränsa spelmöjligheterna. I detta avseende konstaterar Högsta domstolen att av det åberopade uttalandet inte kan dras den slutsatsen att det inte skulle vara förenligt med EG-rättens krav att den som innehar ensamrätten att erbjuda sådana spel också marknadsför dem. Det centrala i uttalandet är en hänvisning till att konsumenter lockas och uppmuntras att delta i penningspel i syfte att stärka statskassan. Ställningstagandet, sett i sammanhang med det som EG-domstolen i övrigt uttalat, framstår närmast som en konkretisering av det allmänna kravet på att regleringens verkliga syften måste vara de som angivits.

35. Med hänsyn till den finska regleringen ger det som framkommit i föreliggande mål inte någon anledning att misstänka att den verkliga målsättningen med lotterilagen, eller den ifrågavarande ensamrätten, skulle vara att stärka statskassan och inte det som framgår av bl.a. lagens förarbeten, nämligen att förhindra ett utnyttjande av människornas spelbegär i enskilt vinstsyfte samt att begränsa och kontrollera marknaden för spel för att förebygga sociala problem, missbruk och brottslig verksamhet som annars kunde uppstå. Svarandena har bl.a. hänvisat till ett uttalande av riksdagens statsutskott (StaUB 13/1996 rd) som gäller betydelsen av tippningsvinstmedel vid balanseringen av statens budget. Frågan om statens budget uppvisar balans, underskott eller överskott beror emellertid på ett stort antal faktorer som dels är beroende av yttre omständigheter och dels av politiska val. Det är självklart att alla intäkter som inflyter till staten, inklusive de som grundar sig på överföringen till staten av vinstmedel från penningspelsverksamheten, har en viss inverkan på statsbudgeten. Uttalanden av det slag som svarandena hänvisat till utgör dock inte bevis för att det verkliga syftet med regleringen av lotteriverksamheten och ensamrätterna skulle vara att stärka statskassan, i stället för de sociala syften som angivits. Det kan också erinras att EG-domstolen i domen i målet Läärä m.fl. konstaterat att den skyldighet som har ålagts penningspelssammanslutningen att inbetala spelens avkastning till staten utgör ett effektivt sätt att säkerställa en strikt begränsning av vinstsyftet med penningspel (punkt 41 i domen).

36. EG-domstolens rättspraxis ger inte heller stöd för en sådan uppfattning att ett system som bygger på ensamrätt skulle vara oförenligt med EG-rättens krav av det skälet att ett sådant system innebär att alla andra aktörer än tillståndsinnehavaren utesluts från marknaden, oberoende av om de bedriver spelverksamhet i vinstsyfte eller inte, och oberoende av om de saknar eller står under offentligrättslig kontroll eller översyn. Det finska systemet med ensamrätt har i målet Läärä m.fl. godtagits av EG-domstolen utan några reservationer i detta avseende. Som nämnts i punkt 31 ovan har domen i målet Gambelli i sin tur gällt omständigheter som avviker från det som svarandena åberopat i sin argumentering.

37. Högsta domstolen anser att domen i målet Gambelli inte berättigar någon sådan slutsats att den enligt lotterilagen beviljade ensamrätten numera, i motsats till det som framgår av domen i målet Läärä m.fl., skulle anses strida mot artikel 49 EG-fördraget. Att en tillåten ensamrätt får skyddas genom straffrättsliga regler är inte i sig ifrågasatt. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen återstår då spörsmålet om den föreskrivna påföljden är sådan att den går utöver vad som rimligen kan anses nödvändigt med tanke på syftet. Enligt stadgandena om lotteribrott skall den som anordnar lotteri utan behövligt tillstånd straffas med böter eller fängelse upp till sex månader. Ett straffhot av detta slag kan inte anses strida mot proportionalitetsprincipen.

38. Utgående från det som anförts ovan anser Högsta domstolen att svarandenas argument är ogrundade till den del de hävdat att EG-rätten ens indirekt skulle medföra hinder mot att tillämpa stadgandena om lotteribrott i detta fall.

Svarandenas ansvar

Frågan om förbudsvillfarelse

39. Svarandena har också åberopat att de inte känt till att PAF:s handlande vore olagligt, eftersom PAF har haft tillstånd av Ålands landskapsstyrelse för sin spelverksamhet på Internet och eftersom PAF har följt alla villkoren för tillståndet. Enligt PAF har svarandena haft rätt att förlita sig på tillståndet. Landskapsstyrelsen, som regelbundet har informerats om spelverksamheten och dess omfattning och som skall övervaka föreningens verksamhet, har inte ingripit i PAF:s verksamhet eller på något annat sätt bibringat PAF uppfattningen att PAF:s verksamhet skulle ha varit olaglig eller gått utöver det beviljade tillståndet.

40. Enligt 4 kap. 2 § i strafflagen (515/2003), som baserar sig på tidigare rättspraxis, är gärningsmannen fri från straffansvar om han eller hon felaktigt trott att en gärning är tillåten och om denna villfarelse skall anses vara uppenbart ursäktlig med anledning av bl.a. att en myndighet har givit felaktiga råd.

41. Såsom även konstaterats i Högsta domstolens avgörande HD 2001:38 har landskapsstyrelsens ifrågavarande tillstånd inte någon rättsverkan utöver det område där tillståndsgivaren har förvaltningsbehörighet. I nämnda avgörande har vidare konstaterats att tillståndet innebär ett godkännande av sådan spelverksamhet på Internet som utgår från Åland men som varken är underkastad annan reglering eller eljest strider mot tillämplig lag. Det av landskapsstyrelsen beviljade tillståndet kan inte inverka på lagligheten av sådan verksamhet som strider mot lagstiftningen i riket. Inte heller den omständigheten att en verksamhet är föremål för myndighetsövervakning fråntar dem som står för verksamheten ansvaret för att den bedrivs i enlighet med relevant lagstiftning.

42. Dessutom är det ostridigt att i beslutet om landskapsstyrelsens tillstånd 13.6.1997 framhålls föreningens ansvar för att den utvecklade verksamheten sker i enlighet med de bestämmelser som gäller vid varje tidpunkt och att landskapsstyrelsen hålls informerad om utvecklingen. A har 2.2.1999 anhållit att landskapsstyrelsen skulle konstatera att det då inte existerade ett internationellt eller nationellt juridiskt avgörande i frågan varifrån internetspel skall anses bedrivas. Landskapsstyrelsen har 15.4.1999 svarat att frågan om huruvida spel med stöd av tillståndet "kan utsträckas även utanför landskapets område är beroende av hur andra länder dels nationellt och dels tillsammans med Finland internationellt har reglerat det juridiska synsättet på nämnda frågeställning. Till den del är det penningautomatföreningens och inte landskapsstyrelsens sak att fortlöpande hålla sig informerad om nämnda rättsläge utanför landskapets gränser." Efter det PAF 3.3.2000 ordnat det ovan nämnda informationstillfället för massmedia har inrikesministeriet omedelbart reagerat och ansett att PAF anordnar lotteri på det finska fastlandet om kunder tas emot från fastlandet via Internet. Varken landskapsmyndigheterna eller rikets myndigheter har således handlat på ett sätt som kunde anses innebära felaktig rådgivning till PAF.

43. Med hänsyn till det som framgått konstaterar Högsta domstolen att det inte kan anses att svarandena på en uppenbart ursäktlig grund skulle ha haft den uppfattningen att tillståndet från Ålands landskapsstyrelse inneburit rätt för PAF att på det sätt som skett genom Internet anordna lotterier också i riket.

Svarandenas ansvarsgrundande handlande

A och B

44. A och B har bestridit åtalet också med hänvisning till att ansvaret för lagligheten av PAF:s verksamhet ankommit på PAF:s styrelse. Varken A eller B har fattat beslut om lotteriverksamheten på Internet. På B har det endast ankommit att genomföra sina arbetsuppgifter i enlighet med styrelsens och verkställande direktörens anvisningar och budgetramar.

45. Med anledning av denna invändning konstaterar Högsta domstolen inledningsvis att den som hör till en juridisk persons lagstadgade organ eller ledning, liksom den som utövar faktisk beslutanderätt inom en juridisk person eller som på grundval av ett anställnings- eller tjänsteförhållande eller ett uppdrag annars handlar på den juridiska personens vägnar kan dömas för ett brott som begåtts i den juridiska personens verksamhet även om han eller hon inte uppfyller de särskilda brottsbeskrivningsenliga villkor som gäller för gärningsmän, men den juridiska personen uppfyller dem. Denna regel framgår numera uttryckligen av 5 kap. 8 § strafflagen (515/2003). Brottsrekvisit av sådan typ som stadgandet om lotteribrott har dock redan tidigare i etablerad rättspraxis tolkats och tillämpats på motsvarande sätt.

46. Enligt 10 § landskapsförordningen om Ålands Penningautomatförening och dess verksamhet (56/1993), nedan landskapsförordningen om PAF, ankommer det på verkställande direktören att i enlighet med styrelsens anvisningar leda föreningens verksamhet och bereda ärenden som skall handläggas av styrelsen samt verkställa dess beslut. I målet är det på grund av A:s eget erkännande ostridigt att han i styrelsen fungerat som föredragande i fråga om spelverksamheten på Internet och genomfört de beslut styrelsen fattat. I sin operativa ledningsuppgift har A medverkat till att PAF inlett en sådan spelverksamhet och att verksamheten särskilt riktats in på marknaden i riket på det sätt som skett. Som verkställande direktör har A således haft en central roll då PAF Online lotterierna olovligen föranstaltats i riket. Eftersom hans avsikt varit att PAF inriktar sig på den finska spelmarknaden har han begått gärningen uppsåtligen. Såsom statsåklagaren anfört har gärningen pågått t.o.m. 3.10.2001.

47. Även om det enligt 10 § landskapsförordningen om PAF har ankommit på verkställande direktören att leda och övervaka övriga anställdas och sålunda även B:s arbete, har det enligt B:s befattningsbeskrivning ankommit på honom som marknadschef för PAF Online att tillsammans med verkställande direktören ansvara för utvecklingen av ifrågavarande affärsområde. B har således haft en ledande ställning med hänsyn till PAF:s spelverksamhet på Internet. Han har tillsammans med verkställande direktören varit närvarande på de styrelsemöten på vilka det har fattats beslut angående omfattningen, inriktningen och marknadsföringen av denna spelverksamhet. Sedermera har han tillsammans med verkställande direktören avsiktligt genomfört denna spelverksamhet och den marknadsföring som anslutit sig till den. Således bär även han ansvar för att PAF olovligen föranstaltat de ifrågavarande lotterierna i riket. Såsom statsåklagaren anfört har gärningen pågått t.o.m. 3.10.2001.

Styrelsemedlemmarna

48. C och de övriga styrelsemedlemmarna har för sin del anfört att de inte kan anses ha gjort sig skyldiga till lotteribrott, eftersom det ifrågavarande straffstadgandet inte ålägger styrelsemedlemmar någon förpliktelse att se till att någon annan följer lotterilagens bestämmelser.

49. Med anledning av denna invändning hänvisar Högsta domstolen för det första till det som konstaterats i punkt 45 ovan angående straffrättsligt ansvar för den som t.ex. i egenskap av styrelsemedlem handlar på en juridisk persons vägnar. Dessutom kan konstateras, i motsats till vad C m.fl. hävdat, att en underlåtenhet inte enbart är straffbar om det uttryckligen anges i brottsbeskrivningen. En underlåtenhet är straffbar också om gärningsmannen underlåtit att förhindra en följd som omfattas av en brottsbeskrivning, trots att gärningsmannen har haft en särskild rättslig skyldighet att förhindra följden. En sådan skyldigheten kan bl.a. grunda sig på en tjänst, befattning eller ställning. Detta framgår numera uttryckligen av 3 kap. 3 § strafflagen (515/2003), men motsvarande princip har redan tidigare varit etablerad genom rättspraxis och doktrin. Enligt 9 § 1 mom. landskapsförordningen om PAF ingår det i styrelsens uppgifter att leda föreningens verksamhet och att utöva tillsyn över den. Styrelseuppdraget innebär således ansvar för både ledning och tillsyn av den verksamhet som bedrivs. Även straffrättsligt ansvar för lotteribrott kan uppstå för styrelsemedlemmar antingen på grund av medverkan till beslutsprocessen eller genom underlåtenhet att ingripa i det som sker.

50. C har först som styrelsemedlem och senare som styrelseordförande för PAF avsiktligt medverkat till styrelsens beslut och ställningstaganden rörande PAF:s spelverksamhet på Internet och till att verksamheten särskilt riktats in på marknaden i riket. Således bär han även i straffrättsligt hänseende ansvar för att PAF olovligen föranstaltat lotteri i riket. Såsom statsåklagaren anfört har gärningen pågått t.o.m. 3.10.2001.

51. [Texten i denna punkt återges inte eftersom den gäller annat än ansvaret i fråga om A, B och C.]

Tillämplig lag

52. Enligt 3 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen (515/2003) tillämpas på ett brott den lag som gällde när brottet begicks. Gäller när domen meddelas en annan lag än den som gällde när brottet begicks, skall dock enligt 2 mom. nämnda paragraf den nya lagen tillämpas, om den leder till ett lindrigare slutresultat.

53. Enligt såväl 6 § 1 mom. gamla lotterilagen som 17 kap. 16 a § strafflagen (1051/2001) skall den som olovligen anordnar ett lotteri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt sistnämnda stadgande är gärningen straffbar endast om den begåtts uppsåtligen, medan vållande räcker för straffbarhet enligt gamla lotterilagens straffstadgande. Eftersom svarandena begått gärningen uppsåtligen leder den nya lagen inte till ett lindrigare slutresultat. På brottet skall därför tillämpas 6 § 1 mom. gamla lotterilagen.

Domslut

Hovrättens dom upphävs. Svarandena döms på följande sätt:

A

Tillräknat brott
Lotteribrott 3.3.2000 - 3.10.2001

Straffpåföljd
50 dagsböter motsvarande efter beräkning av dagsboten till 81 euro 4 050 euro

Lagrum
6 § 1 mom. lotterilagen (491/1965)

B

Tillräknat brott
Lotteribrott 3.3.2000 - 3.10.2001

Straffpåföljd
35 dagsböter motsvarande efter beräkning av dagsboten till 8 euro 280 euro

Lagrum
6 § 1 mom. lotterilagen (491/1965)

C

Tillräknat brott
1) Lotteribrott 3.3.2000 - 3.10.2001

Straffpåföljd
25 dagsböter motsvarande efter beräkning av dagsboten till 141 euro 3 525 euro

Lagrum
6 § 1 mom. lotterilagen (491/1965)

Saken har avgjorts av justitieråden Gustaf Möller, Kari Kitunen, Pertti Välimäki, Pauliine Koskelo och Mikko Könkkölä. Föredragande Lea Nousiainen.